Advokatten
Ny medlem
Hola allihopa!
Jag skrev ett inlägg för ett antal år sedan där jag funderade på att flytta till Spanien.
https://www.spanienforum.se/threads/förtidspensionär-med-drömmar.9028/#post44510
Tyvärr hamnade nu "valet" på Tyskland, Berlin i stället vilket jag inte riktigt vet hur jag skall beskriva. Delvis katastrofalt i alla fall. Men samtidigt blev jag under olyckliga omständigheter av med min lägenhet på Gotland (2016), vilket gjorde läget akut och det blev helt enkelt så att mina språkkunskaper fick i mångt och mycket utgöra grunden för min val i det läget (läst tyska i grundskola/gymnasium - ingen spanska).
Jag skriver det här av flera skäl men förhoppningsvis att det kan leda till en lösning på sikt för mig och också utbyta erfarenheter mellan Sverige och två EU-länder. Det är dessvärre än lång historia men jag ska försöka hålla mig kort. Är tråden i fel "ämne" beklagar jag det och den kan i så fall flyttas om nödvändigt.
Vad som i vart fall gör min historia lite märklig är att Socialnämnden/Socialtjänsten i Visby beviljade pengar för det här äventyret att söka ny bostad i Berlin. Främst på grund av den utsiktslösa situationen att finna en ny bostad i Sverige, inklusive andra kommuner, Norge, Danmark etc., men även på grund av de olyckliga omständigheterna med bland annat skulder som följd och som alltid är en belastning när man söker ny bostad. Därtill den i praktiken monopolställning av hyreslägenheter Gotlandshem har på Gotland - inklusive LSS-boenden!
Det jag blev beviljad var pengar till möbler (5000), tre månadshyror i deposition, som är standard i Tyskland (maxbelopp på 16800 mot uppvisade av kontrakt) samt ett tillägg på ca 7000 utöver min sjukpension som då var ungefär lika stor, avsett för vandrarhem/jugendherberge fram tills dess jag funnit fast boende. (Nämnden/Soc vill nu inte riktigt erkänna det här idag, särskilt när tyska socialtjänsten ville ställa en del obekväma frågor till svenska ambassaden!).
Nåväl. Mitt första tid var ett helvete och efter många svåra lektioner i tysk byråkrati/ekonomi/samhällssystem (som inte alltid presenteras på internet) och tid spenderad på sjukhus (jag har ADHD och Atypisk Autism, diagnoser som inte riktigt erkänns i Tyskland) så fick jag via kontakter i Svenska Kyrkan möjlighet att bo i ett WG (Wohngemeinshaft, ett rum i en lägenhet, mycket vanligt i Tyskland - 36 kvm möblerat, 420 €/mån inklusive el/internet, gemensamt kök/toalett på sju personer).
Jag hade WG:et i cirka ett år och det var en relativt sätt bra period där jag ägnade mer tid åt att fördjupa mig i det tyska systemet. Jag fick SINK och tysk sjukförsäkring från Sverige och pga av min NPF fick jag av lokala SPD (Sozialpsykiatricher Dienst) en Betreuer (ungf. mostsv. God Man) som jag har kvar än i dag.
Tyvärr drabbades jag av (en felaktig) hyreshöjning (460 €/mån) som jag bestred, men där hyresvärden helt enkelt svarade med att säga upp kontraktet, vilket de omotiverat har rätt till när det handlar om ett möblerat WG. Jag blev hemlös på nytt, den här gången utan extra pengar från soc/nämnde och jag spenderade än mer tid på sjukhus.
När man bott i Berlin i ett år och har akut behov av en bostad har man rätt till en Wohnberichtigungsschein som kortfattat betyder att man får förtur till lägenheter. Tillsammans med min Betreuer, en hyresrättsadvokat (15 €) och ett Beratungsställe för hemlösa, blev jag erbjuden ett förstahandskontrakt som jag bor i sedan november förra året (30 kvm omöblerad, 329 €/mån, el 49 €, internet 20 €/mån och TV, 18 €/mån). Därtill kommer månadskort (60 €) och min nuvarande sjukersättning är, efter höjd SINK i år, ca 778 €/mån.
Situationen idag är att lägenheten är tom. Då menar jag inget kylskåp, ingen frys, inga köksskåp, inget internet/tv (för närvarande) och inga möbler. Det finns naturligtvis begagnade (gratis) möbler men dessa ska fraktas lik förbannat och jag har varken vänner, bil eller körkort. Jag har egentligen heller ingen rätt till socialhjälp här men min Betreuer har i ett sista försök gjort en ansökan om möbler och alternativ ett Betreutes Wohnen (LSS-boende) mot bakgrund av mina diagnoser till Sozialamt.
Så min stilla undran, efter det här beklagligt långa inlägget, är nu om situationen möjligen hade blivit annorlunda i Spanien? Hur ser det ut i Spanien? Billigare/dyrare/ - skillnader/likheter/ - sämre/värre - andra möjligheter etc.
Jag skrev ett inlägg för ett antal år sedan där jag funderade på att flytta till Spanien.
https://www.spanienforum.se/threads/förtidspensionär-med-drömmar.9028/#post44510
Tyvärr hamnade nu "valet" på Tyskland, Berlin i stället vilket jag inte riktigt vet hur jag skall beskriva. Delvis katastrofalt i alla fall. Men samtidigt blev jag under olyckliga omständigheter av med min lägenhet på Gotland (2016), vilket gjorde läget akut och det blev helt enkelt så att mina språkkunskaper fick i mångt och mycket utgöra grunden för min val i det läget (läst tyska i grundskola/gymnasium - ingen spanska).
Jag skriver det här av flera skäl men förhoppningsvis att det kan leda till en lösning på sikt för mig och också utbyta erfarenheter mellan Sverige och två EU-länder. Det är dessvärre än lång historia men jag ska försöka hålla mig kort. Är tråden i fel "ämne" beklagar jag det och den kan i så fall flyttas om nödvändigt.
Vad som i vart fall gör min historia lite märklig är att Socialnämnden/Socialtjänsten i Visby beviljade pengar för det här äventyret att söka ny bostad i Berlin. Främst på grund av den utsiktslösa situationen att finna en ny bostad i Sverige, inklusive andra kommuner, Norge, Danmark etc., men även på grund av de olyckliga omständigheterna med bland annat skulder som följd och som alltid är en belastning när man söker ny bostad. Därtill den i praktiken monopolställning av hyreslägenheter Gotlandshem har på Gotland - inklusive LSS-boenden!
Det jag blev beviljad var pengar till möbler (5000), tre månadshyror i deposition, som är standard i Tyskland (maxbelopp på 16800 mot uppvisade av kontrakt) samt ett tillägg på ca 7000 utöver min sjukpension som då var ungefär lika stor, avsett för vandrarhem/jugendherberge fram tills dess jag funnit fast boende. (Nämnden/Soc vill nu inte riktigt erkänna det här idag, särskilt när tyska socialtjänsten ville ställa en del obekväma frågor till svenska ambassaden!).
Nåväl. Mitt första tid var ett helvete och efter många svåra lektioner i tysk byråkrati/ekonomi/samhällssystem (som inte alltid presenteras på internet) och tid spenderad på sjukhus (jag har ADHD och Atypisk Autism, diagnoser som inte riktigt erkänns i Tyskland) så fick jag via kontakter i Svenska Kyrkan möjlighet att bo i ett WG (Wohngemeinshaft, ett rum i en lägenhet, mycket vanligt i Tyskland - 36 kvm möblerat, 420 €/mån inklusive el/internet, gemensamt kök/toalett på sju personer).
Jag hade WG:et i cirka ett år och det var en relativt sätt bra period där jag ägnade mer tid åt att fördjupa mig i det tyska systemet. Jag fick SINK och tysk sjukförsäkring från Sverige och pga av min NPF fick jag av lokala SPD (Sozialpsykiatricher Dienst) en Betreuer (ungf. mostsv. God Man) som jag har kvar än i dag.
Tyvärr drabbades jag av (en felaktig) hyreshöjning (460 €/mån) som jag bestred, men där hyresvärden helt enkelt svarade med att säga upp kontraktet, vilket de omotiverat har rätt till när det handlar om ett möblerat WG. Jag blev hemlös på nytt, den här gången utan extra pengar från soc/nämnde och jag spenderade än mer tid på sjukhus.
När man bott i Berlin i ett år och har akut behov av en bostad har man rätt till en Wohnberichtigungsschein som kortfattat betyder att man får förtur till lägenheter. Tillsammans med min Betreuer, en hyresrättsadvokat (15 €) och ett Beratungsställe för hemlösa, blev jag erbjuden ett förstahandskontrakt som jag bor i sedan november förra året (30 kvm omöblerad, 329 €/mån, el 49 €, internet 20 €/mån och TV, 18 €/mån). Därtill kommer månadskort (60 €) och min nuvarande sjukersättning är, efter höjd SINK i år, ca 778 €/mån.
Situationen idag är att lägenheten är tom. Då menar jag inget kylskåp, ingen frys, inga köksskåp, inget internet/tv (för närvarande) och inga möbler. Det finns naturligtvis begagnade (gratis) möbler men dessa ska fraktas lik förbannat och jag har varken vänner, bil eller körkort. Jag har egentligen heller ingen rätt till socialhjälp här men min Betreuer har i ett sista försök gjort en ansökan om möbler och alternativ ett Betreutes Wohnen (LSS-boende) mot bakgrund av mina diagnoser till Sozialamt.
Så min stilla undran, efter det här beklagligt långa inlägget, är nu om situationen möjligen hade blivit annorlunda i Spanien? Hur ser det ut i Spanien? Billigare/dyrare/ - skillnader/likheter/ - sämre/värre - andra möjligheter etc.