Vandrarlust

[Minerva]

Är inte pensionsåren den bästa tiden att leva som man vill? Lekfult och en bit barnsligt nyfiket? Att inte ta allt så hemskt seriöst? Att tillåta sig att göra misstag - och skratta åt dem? Kanske att vandra litet genom livet, genom olika möjligheter som bjuds, genom världen eller bara genom Europa?

Personligen kunde jag aldrig förstå människor som drömmer om ETT ENDA ideella ställe att leva i på gamla dar ... och försöker hitta den i verkligheten. Och kanske även lyckas. För - enlig min mening - finns där så många varianter av idealet och det är oerhört frestande att smaka på så många man har lust, ork och råd.

Flytten till Spanien, till exempel... måste den vara så seriös, så tung? Att välja ett enda ställe som skall vara den perfekta destinationen, att köpa hus-lägenhet, att slå sig ner... för en väldig lång tid?

Finns ingen nyfiken, reslysten tonåring inom oss pensionärer längre?

 

[Liina]

Härligt! Jag håller med du! Jag är inte riktigt pensionär än, och man vet ju aldrig hur livet kan sätta krokben för en, men det jag försöker är att öppna upp MÖJLIGHETER inför den stundande, spännande efterrätten på livet!

 

[Preciosa]

Minerva!
Du har rätt i allt du skriver. Pensionärslivet är toppen.
Finns egentligen inga begränsningar annat än hälsa och
tyvärr pengar....Men inte ens det behöver hindra bara man inte
ta allt så allvarligt utan försöka ha så lajban som möjligt
den tid man har spainsmile

Gå i pension är det bästa man kan göra och det så tidígt
man kan...inte vänta. Morgondagen vet man inget om thumb
Vi är alla olika men så tycker jag i alla fall och jag gjorde rätt.

Kram P ;;;;

 

[Patrick]

Du har många bra poänger där Minerva! Skulle vilja lägga till en sak också som jag själv går och tänker på, skjut inte heller upp allting till framtiden! Många som säger "om 10 år så ska jag göra det och det" dvs man skjuter upp sina drömmar för länge! Risken är ju att saker och ting kommer ivägen och att det inte blir av.
Skulle gärna vilja förespråka "minipensioner" vilket kan vara att man åker iväg ett halvår, ett par månader eller t o m ngt år en eller ett par gånger under livet, då hinner man prova på olika saker och destinationer. Självklart är detta beroende på ålder, ekonomi etc. Men mycket är möjligt om man gör lite aktiva val, drar ner på en viss materiell standard osv.

 

[Minerva]

Instämmer, Patrik. Har levd enligt den maximen i många år nu. Min (svenske) make dog när jag var 48, snart därefter gjorde dottern sin mastersexamen, och jag bestämde mig att omvandla den personliga tradegi till något positivt, bestämde mig att inte låta sig brytas ner av ödet.

Gav nyckeln till huset (i USA) till dottern, sade upp en trygg anställning i ett stort bolag och beslutade att ta korta projektanställningar med lovande välgörenhetsorganisationer i den sk tredje världen. Ty de saknade medel att betala marknadsmässig ersättning till experter de behövde för att utvecklas, medan jag kunde välja var jag ville bo och jobba ett tag och i stort hur länge. för mindre pengar men med större tillfredställelse. Under de 20 åren sen dess blev det ganska många länder totalt under hela mitt liv mer än 50 på 4 kontinent.

Inte alla yrken och familiesituationer tillåter sådan frihet, men unna sig litet äventyr på det ena eller andra sättet kan nog nästan alla som vill? Om de verkligen vill....

(En liten del av mina resor/uppdrag finns beskrivna i min blog www.retirement-merry-go-round.blogspot.com om någon vore nyfiken)

 

[rulle]

Är inte pensionsåren den bästa tiden att leva som man vill? Lekfult och en bit barnsligt nyfiket? Att inte ta allt så hemskt seriöst? Att tillåta sig att göra misstag - och skratta åt dem? Kanske att vandra litet genom livet, genom olika möjligheter som bjuds, genom världen eller bara genom Europa?

Personligen kunde jag aldrig förstå människor som drömmer om ETT ENDA ideella ställe att leva i på gamla dar ... och försöker hitta den i verkligheten. Och kanske även lyckas. För - enlig min mening - finns där så många varianter av idealet och det är oerhört frestande att smaka på så många man har lust, ork och råd.

Flytten till Spanien, till exempel... måste den vara så seriös, så tung? Att välja ett enda ställe som skall vara den perfekta destinationen, att köpa hus-lägenhet, att slå sig ner... för en väldig lång tid?
Finns ingen nyfiken, reslysten tonåring inom oss pensionärer längre?

Alla pensionärer är inte likadana, det finns undatag.Vi upptäckte efter några år, att både vi själva och omgivningar förändras.
Sålde då efterfrågan var som störst, tur var det, det blev ett bra tillskott till pensionskassan.
Därefter har vi hyrt i tio år på fyra olika platser och kommer att fortsätta med detta, även i det numera nya landet.
Visst tycker många att vi är egendomliga, men vilka erfarenheter vi fått och många trevliga människor från olika nationer vi lärt känna och även skilts från.
Dessutom är vi VIP-kunder hos flyttfirman!

 

[McAber]

Bra och viktigt tråd..
Själv tycker jag att åldras är framförallt en inre resa. Alla småbitar i minnesbanken faller liksom på plats och bildar antigen en harmonisk helhetsbild eller kaos beroende individen.
Man förändras då perspektivet blir vidare. Själv märker jag en tendens på mindre kompromissvilja, då man tycker att man har kompromissat kanske för mycket i yngre dagar för att inte misshaga den väldiga majoriteten. När man väl inser att man kommer att dö, liksom alla andra före mig, så blir man mer ödmjuk och struntar stridigheterna om oväsentliga saker som det mesta faktiskt är. Den processen är lång och bör avklaras medan man har sinnets flexibilitet kvar. Att flaxa runt som huvudlös höna hjälper bara för stunden. I det bekanta, med för och nackdelar, finns också trygghet. Trygghet ger lugn, som ger insikt.
Man kommer fram att livet är ett skämt. Ett skämt på många plan. De bästa skämten är om “allvarliga” saker. Priset är att man blir missförstådd, men lyckas man sänka glädje och samhörighets känsla för någon enda person (utan att få det bekräftat) är det värt det.
Balansgången är mellan kaos och ordning, söt och surt, funderar jag just för tillfället…
Förresten, fattig är den som saknar mycket, rik är den som inget saknar…

 

[Minerva]

....
Man kommer fram att livet är ett skämt. Ett skämt på många plan.
....
men lyckas man sänka glädje och samhörighets känsla för någon enda person (utan att få det bekräftat) är det värt det.

sänka glädje? think

 

[McAber]

Very funny, skall förståss vara "skänka" tror jag...
(jag är lite ordblind, precis som kungen, om jag har bråttom..)

 

[rinconada]

VÄldigt bra tankar du har Minerva. Min livssituation är dock den att jag inte kan göra det som du gjort, tex skaffa projektanställningar, kortare eller längre perioder.
Jag fár nog jobba tills jag fyller pension och sen göra som jag tyänkt. Flytta till Spanien för gott. Allat annat är just nu otänkbart. Men var glad att du har kunnat göra det du helst har önskat. Jag är glad för din skull och alla andras som har kunnat ta steget...

 

[Backis]

Intressant trád tycker jag ocksá. Känner ett par som sálde huset för fyra ár sedan och sedan dess bor i husbil pá den plats som passar dem bäst vid varje árstid. De trivs fortfarande och tänker köra sá flera ár till.

En annan bekant fick sán kritik av sin dotter för att hon inte ställer upp för barnbarnen när hon bor utomlands att hon gav upp detta. Utpressad fánge i Sverige, kan jag tycka.

"Pensionärer" är inte pá ett visst sätt som grupp, även de är ju individer. Och andelen individualister ökar med nya kullar. Det finns inget som är rätt eller bättre, grejen är att göra det man själv känner för, att unna sig själv det goda och att láta bli att kritisera dem som tycker annorlunda.

 

[rinconada]

Backis! Vad trákigt att läsa om din bekant som máste ställa upp fÖr barnbarnen. Det borde ju vara frivilligt och nágot roligt. Som man säger: livets efterrätt...
Jag har sagt till mina barnbarn artt de är välkomna till mig varhelst jag befinner mig, men de fár kolla (sic!) först att jag är anträffbar och att det passar i agendan. Oftast gör det det, för jag är mest hemma om jag inte jobbar.

 

[cilla]

underbar liten historia om att leva livet och vara nöjd..

"En amerikansk affärsman reste på semester till en liten by vid Mexikos kust, på läkarens rekommendation. När han inte kunde somna om efter ett viktigt telefonsamtal från kontoret nästa morgon gick han ner till kajen för att rensa tankarna. En liten båt med en ensam fiskare hade lagt till och i båten låg flera stora tonfiskar. Amerikanen berömde mexikanen för den fina fångsten.

- Hur lång tid tog det att fånga dem? frågade han.
- Bara en liten stund svarade mexikanen.
- Varför stannar du inte ute längre och fångar mer fisk? frågade amerikanen.
- Jag har tillräckligt för att försörja min familj och ge lite till mina vänner, sa fiskaren och lastade av sin fångst i en korg.
- Men... vad gör du med resten av din tid?

Mexikanen tittade upp och log - Jag sover länge på morgnarna, fiskar lite, njuter av solen, leker med mina barn, tar siesta med min fru, Julia, och promenerar in till byn varje kväll, där jag dricker lite vin och spelar gitarr med mina amigos. Jag har ett rikt och välfyllt liv, señor. spainsmile

Amerikanen skrattade och sträckte på sig - Jag har en magisterexamen från Harvard, och jag kan hjälpa dig. Du borde lägga mer tid på att fiska, och köpa en större båt för överskottet. Snart kommer du kunna fler båtar eftersom du får in en större fångst. Så småningom skulle du kunna ha en hel fiskeflotta.
Han fortsatte, Istället för att sälja fångsten till en mellanhand skulle du sälja direkt till kunderna, och så småningom, skaffa en egen paketeringsfabrik. Du skulle ha kontroll över produkten, hanteringen och distributionen. Du skulle förstås bli tvungen att lämna den här lilla fiskebyn och flytta till Mexico City, för att kunna driva ditt växande företag på rätt sätt.
- Men señor, hur lång tid skulle allt det här ta? frågade fiskaren.
- 15- 20 år, 25 som mest.
- Och sedan då, señor?
Amerikanen skrattade. - Det är det bästa av allt. När tillfället är det rätta kan du börsintroducera företaget, sälja aktierna och bli mycket rik. Du skulle tjäna miljoner.
- Miljoner, señor? Och sedan?
- Och sedan kan du gå i pension och flytta till en liten fiskeby vid kusten, där du kan sova länge på morgnarna, fiska lite, leka med dina barn, ta siesta med din fru, och promenera in till byn för att dricka lite vin och spela gitarr med dina amigos..."

Detta är taget från källa: http://www.ekorrhjulet.se/showthread.php?166-Att-leva-livet&p=210#post210