Det här med att anmäla andra för myndigheter får nackhåret att resa sig.
Rent reflexmässigt tänker man på tredjeriket, storebror, mm trångsynt och livskvävande.
Djurskydd och barnskydd är kanske de enda undantag som jag tycker det är motiverat att anmäla andra, om man är absolut säker på sin sak och att det handlar inte om en engångsföreteelse. Men ofta är saker inte så illa som man kan tro vid första intrycket.
Jag skall återge ett fall som har stimulerat mig på ett lite kluvet sätt, som ett exempel.
Det är alltså ett par som jag känner….
Kvinnan skaffar sig en hund som skall ge henne lite “pyssel” istället för de utflugna barnen.
Hon vill ha en liten vit hund med krullig päls. Det blev en Terrier. Vad hon inte visste, var att den hunden är avlad för att jaga grävlingar ut ur deras hålor, den är fullständigt orädd och ger aldrig upp. Nu skulle hon ha honom som en knähund att gulla med. (he, heh)
Med tiden har de utvecklat en relation som utåt verkar som djurplågeri, då kvinnan är lite grov i munnen när hennes kommandon aldrig efterlevs trots alla kurser, men för hunden verkar detta vara en substitut för de icke existerande jakt tillfällena och han stortrivs med att vara olydigt. Hunden har bildat en ohelig allians med den till synes ointresserade hussen, vilket retar gallfeber hos kvinnan, då hunden lyder hans minsta vink i alla lägen.
Det som stör andra i deras relation, är kvinnans “bristande kanslisvenska” om jag uttrycker mig försiktigt. Hon hotar med “nål i nacken” osv. Och detta offentligt med hög gäll röst.
Men hon går inte längre än vädrar lungorna, och hunden mår bra. Faktum är att alla verkar må bra, och allra bäst mår gubben. Hunden är fullständigt ovetande om sin roll som åskledare, och själva åskalstraren verkar också mer harmonisk mellan knallarna….
.
